Start







Studiesidan
Personlig sida
 
 

Kan man lita på grammatikböcker?
Exemplet modala hjälpverb


Marika Lagervall, doktorand i nordiska språk


Grammatikböcker är något som alla som studerar språk, vare sig det är det egna språket eller ett främmande, kommer i kontakt med och har mer eller mindre god nytta av. Ofta använder man grammatikboken tillsammans med lexikonet som en källa till hur ett språk fungerar och man förväntar sig därmed, att det man läser i dessa böcker ska stämma väl överens med det språk som folk i allmänhet använder. På samma sätt använder jag själv grammatikböcker i mitt avhandlingsarbete för att kunna beskriva det faktiska språkbruket och för att kunna jämföra olika språk.
    I detta arbete använder jag flera olika grammatikböcker på varje språk och har till min förvåning upptäckt, att den sanning om språket man förväntar sig att finna där kan se ut på ganska olika sätt, och kan skifta avsevärt även mellan grammatik-böcker som behandlar samma språk och som tillkommit ungefär samtidigt. Det är inte bara det att olika författare formulerar sig på olika sätt för att uttrycka ungefär samma sak, de tar också ofta upp helt olika argument och lägger vikten på helt olika saker. Vid en jämförelse kan man därför bli ganska förvirrad. Det är svårt att veta om skillnaderna beror på olika åsikter om hur språket ser ut och bör beskrivas, eller om någon har mer rätt om de andra. Kan man få en bild av det faktiska språkbruket om man lägger ihop den enes argument med den andres, eller bör man alltid utgå från att det senaste verket är det mest tillförlitliga? Och kan man överhuvudtaget lita på grammatikböcker?
    I det följande ska jag visa hur skillnaderna mellan olika svenska grammatikböcker kan se ut, och vilken verklighet som ligger bakom, med hjälp av exemplet modala hjälpverb. Denna verbkategori undersöker jag själv i min avhandling och den verkar särskilt svårförklarad att döma av de iakttagelser jag gjort i mitt eget arbete. Som jämförelsematerial har jag valt ut tio svenska grammatikböcker som getts ut de senaste trettio åren, från Ljung/Ohlanders Allmän grammatik från 1971 (som många tidigare studenter i svenska är bekanta med) till Svenska Akademiens grammatik (i fort-sättningen kallad SAG) från 1999. Nio av de här böckerna är relativt kort-fattade enbandsverk, medan SAG är ett tjockt verk på fyra band. Om-fånget ger naturligtvis SAG helt andra möjligheter att ge tydliga och utförliga för-klaringar och det är därför också intressant att se om SAG:s författare lyckas bättre med att förklara de modala hjälpverben än de andra författarna gör.

Vad är egentligen modala hjälpverb?
Innan vi börjar själva jämförelsen kan det vara av ett visst intresse att få en liten aning om vad modala hjälpverb egentligen är för något. Även en person som inte är så insatt i den svenska grammatiken ska kunna läsa dessa böcker och få en aning om vad det handlar om utan en alltför noggrann detaljläsning, och man kan därför förvänta sig att varje grammatikbok ska innehålla en relativt kortfattad inledande förklaring. Det gör också de flesta av dem, t.ex.:

”Till de vanligaste modala hjälpverben i svenskan räknas vilja, kunna, böra, låta, få, må, måste, lär, skola. Dessa verb har gemensamt att de uttrycker talarens attityd till eller bedömning av det han säger. (Ljung/Ohlander 1971:102)” [min kurs. o. fetstil]

”Bland de modala hjälpverben i svenskan är de viktigaste måste, kunna, få, lär, böra, skola. De uttrycker alla ’modala’ begrepp som nödvändighet, möjlighet, förmåga. (Dahl 1982:64)” [min fetstil]

”Till de modala hjälpverben räknas epistemiska, deontiska, potentionella och intentionella hjälpverb. Mellan hjälpverb och huvudverb med liknande betydelse går ingen skarp gräns. Vissa av de nedan nämnda verben är typiska hjälpverb, andra har färre hjälpverbsegenskaper (om hjälpverbsegenskaper se Vb paragraf 29). (SAG IV 1999:282)” [min fetstil]


Av dessa citat kan man utläsa att de modala hjälpverben framför allt utmärks av att de har speciella betydelser som ofta uttrycker talarens attityd och begrepp som t.ex. nödvändig-het och möjlighet. Av SAG får vi också veta att verben kan vara av olika typer, och längre ner i texten förklaras att indel-ningen är gjord efter dessa speciella betydelser. Mycket kort kan sägas att de vanligaste modala betydelser som typerna omfattar är nödvändighet, sanno-likhet, möjlighet, förmåga, avsikt och vilja.
    Även om man kan ana att de olika författarna här pratar om samma sak har de formulerat sig påfallande olika. Utan kunskap om vad modala betydelser innebär är det inte lätt att se att ”talarens attityd till det sagda” innebär att talaren uttrycker om det sagda är nödvändigt, möjligt etc. Det blir inte heller mindre förvirrande av att de modala hjälpverb som räknas upp i två av citaten inte är exakt desamma, även de flesta finns med i båda citaten.
   
Jämförelse mellan tio svenska grammatikböcker
Dessa korta förklaringar ger en vink om vad modala hjälpverb är för något, men för att få reda på mer detaljer och för att få en förklaring till skillnaderna i beskrivningarna ovan går vi vidare in i texten. Här skiljer det sig ganska mycket i hur utförliga författarna är och vad de väljer att lägga vikten på. Några av dem går djupare in på verbens modala betydelse, medan andra i stället beskriver de typiska egenskaper som verben har och som bara kort nämndes av SAG i inledningarna ovan. Två av dem, Collinder och Dahl, tar bara upp betydels-erna. Hur dessa kan beskrivas har jag redan tagit upp och en jämförelse med alla tio grammatikböckerna ger inte så mycket mer. Det enda anmärknings-värda är att SAG, till skillnad från de andra, använder termerna epistemisk, deontisk, potentionell och intentionell för att beskriva verbens betydelse. SAG:s text är också utförligare och ger mer detaljinforma-tion, men är ganska svår att ta till sig om man inte redan är bekant med dessa termer.

De modala hjälpverbens egenskaper
Betydligt större och mer svårförklarade är skillnaderna mellan beskriv-ningarna av verbens egenskaper. Nästan alla grammatikböckerna omnämner flera viktiga sådana, men det varierar ganska mycket vilka som tas med, även om några egenskaper förekommer oftare än andra. Det varierar också, förvirrande nog, om dessa egenskaper anses vara utmärkande för just modala hjälpverb eller för hjälpverb i allmänhet. Detta märkliga förhållande kan illustreras av följande citat där de två egenskaperna att verben inte följs av infinitivmärket att och att de har en avvikande böjning och ofta saknar former (reducerad morfologi) tas upp för att definiera olika saker.

”Efter modala hjälpverb sätter man aldrig ut att framför infinitiven av det andra verbet. [...] Dessa hjälpverb bildar presens utan ändelse. Samma hjälp-verb kan ha flera olika betydelser. (Holm & Nylund 1979:114) [min fetstil]

”De viktigaste kriterierna som brukar användas för att urskilja en verbkedja som hjälpverb plus huvudverb är att hjälpverbskandidaterna huvudsakligen har grammatisk (temporal eller modal) betydelse, eventuellt också reducerad morfologi och att huvudverbskandidaten inte kan styras av infinitivmärket att. (Jörgensen & Svensson 1992:74)” [min fetstil]


Om båda dessa ska kunna ha rätt måste det vara så att åtminstone vissa av egenskaperna är utmärkande för alla sorters hjälpverb, därmed också de modala, och att det inte främst är genom egenskaperna man skiljer de modala hjälpverben från andra hjälpverb. Det måste dock anses vara en brist att ingen av dem nämner något av detta. Den enda grammatikbok jag har tittat på som ger någon slags förklaring är SAG, som nämner att de modala hjälpverben har fler hjälpverbsegenskaper än många andra slags hjälpverb. Dock verkar temporala hjälpverb, dvs. verben hava, skola och komma att, ha fler egen-skaper än de modala. Det verkar alltså som att hjälpverb kan ha egenskaperna i högre eller lägre grad och att de modala utmärker sig genom att ha dem i mycket hög grad.
    De två ovannämnda egenskaperna, att verben har avvikande böjning och aldrig följs av infinitivmärket att, är de som förekommer oftast om man tittar på alla tio grammatikböckerna, men det finns också en rad andra som förekommer i en eller flera. I översikten nedan kan man få bild av vilka egenskaper som nämns och vilka var och en av böckerna tar upp. Observera att det viktiga är själva jämförelsen och inte egenskaperna som sådana.

Tabell 1: Översikt över de modala hjälpverbens formella egenskaper

Egenskaper    L /O    Thor.    Lh.    Coll.    Lb.    H&L    H&N    Dahl    J&S    SAG
                                       
ej vanl. tempusbet.        x    x                           
subjektsautonomt                                        x*
inte ensamt predik.    x*                                   
ingen annan best. än verbfrasen    x*                                    x*
tar huvudv. i infin.        x                    x            x**
kan stå före ha     x                                   
ha kan utelämnas                                    x*   
ej upprepn. m. göra                                         x*
oregelbunden böjn.         x            x        x        (x)*    x*
former saknas                                    (x)*    x*
inga passivformer                    x*                    x*
följs inte av att    x    x*        x*    x*        x        x*    x*
* = Gäller alla typiska hjälpverb mer eller mindre.
** = Gäller alla hjälpverb utom temporalt ha och passivbildande vara och bli(va).
( ) = J&S skriver ”eventuellt också reducerad morfologi” [min fetstil]

Grammatikböckerna bakom förkortningarna:
Ljung/Ohlander: Allmän grammatik 1971, Thorell: Svensk grammatik 1973, Lindholm: Svensk grammatik 1974, Collinder: Svensk språklära 1974, Lindberg: Beskrivande svensk grammatik 1976, Holm & Larsson: Svenska meningar 1976, Holm & Nylund: Deskriptiv svensk grammatik 1979, Dahl: Grammatik 1982, Jörgensen & Svensson: Nusvensk grammatik 1986-87, Teleman, Hellberg & Andersson: Svenska Akademiens grammatik 1999.

Skillnaderna är, som synes, påfallande stora och här skiljer sig varje grammatikbok från de andra i vilka egenskaper som tas upp. SAG tar upp flest, men inte ens här nämns alla. Vissa av böckerna nämner helt olika egenskaper, och jämför man dem, t.ex. Lindholms och Lindbergs, är det inte lätt att se att de i själva verket beskriver samma sak.

Uppräkning av modala hjälpverb i grammatikböckerna
En annan sak som är av stort intresse att jämföra är vilka modala hjälpverb som de olika grammatik-böckerna räknar upp, och även här är det påfallande stora skillnader. Visserligen finns det, som synes i översikten nedan, en stor grupp som förekommer överallt, eller nästan överallt, men det finns också några verb som bara nämns i en grammatikbok, t.ex. månde (Collinder). Det finns också en del avgränsningsproblem mot andra typer av hjälpverb och många av författarna nämner en rad andra verb som ligger på gränsen till att räknas med. Bland dessa kan främst nämnas behöva, bruka och börja som nämns i Ljung/Ohlander, Holm & Nylund och Jörgensen & Svensson. Det finns också några verb som räknas som modala i vissa grammatikböcker och som ”modalliknande” i andra, t.ex. få och låta (”modalliknande” i Holm & Nylund). I översikten nedan har jag dock begränsat mig till de verb som explicit omnämns som modala, med undantag för Jörgensen & Svensson som bara räknar upp typiska hjälpverb utan att avgränsa vilka av dem som är modala. Som förklaring bör också nämnas att verben torde och måtte både kan omnämnas som preteritumformer till verben töra och må, och som självständiga verb och därför har jag satt dem på olika rader i listan nedan. Verbet tör nämns bara i de två äldsta grammatikböckerna och kan väl anses mer eller mindre försvunnet ur svenskan i dag. Det bör också påpekas att ingen av grammatikböckerna säger sig ha en fullständig lista.

Tabell 2:     Översikt över modala hjälpverb   

L/O 71    Thor. 73    Lh. 74    Coll. 74    Lb. 76    H&L 76    H&N 79    Dahl 82    J&S 86    SAG 99
                                *    **
böra    böra    böra    böra    böra    böra    böra    böra    böra    böra
få    få    få        få    få        få    få    få
        ha att                           
                                komma   
kunna    kunna    kunna    kunna    kunna    kunna    kunna    kunna    kunna    kunna
låta        låta                        låta   
lär    lär    lära    lär            lär    lär    lär(a)    lär
må    må    må    må    må        må        må    må
    måtte    måtte    måtte                    måtte   
            månde                       
måste    måste    måste        måste    måste    måste    måste    måste    måste
skola    skola    skola    skola    skola    skola    skola    skola    skola    skola
            tycks                       
    tör    tör                           
        torde    torde            torde        torde    torde
vilja    vilja    vilja        vilja    vilja    vilja        vilja   
* = Jörgensen & Svensson avgränsar inte modala hjälpverb från andra hjälpverb.
** = epistemiska modalverb med i princip alla hjälpverbsegenskaperna

De verb som förekommer i flest grammatikböcker är böra, kunna och skola, följt av måste, få, lär och må som förekommer nästan överallt. Även om vi räknar med att en eller flera av grammatikböckerna kan ha fel på någon punkt bör vi riskfritt kunna räkna dessa verb som de centrala modala hjälpverben.

Modala hjälpverb i verkligheten
Det återstår då bara att förklara varför beskrivningarna ser ut som de gör och varför de skiljer sig så mycket från varandra, och detta ska jag försöka göra genom att visa hur det beskrivningarna av några egenskaper stämmer överens med det faktiska språkbruket. För att få tydligast resultat har jag valt de två egenskaper som förekommer i flest böcker, dvs. oregel-bunden böjning och oförmåga att kunna följas av infinitivmärket att. 
    Verbens böjning har jag undersökt genom att titta på ursprung och utveckling i etymologiska ordböcker för alla verb som grammatikböckerna nämner. Vi kan här utgå från Holm & Nylund (1979), som menar att verben böra, kunna, lär, måste, må, skola, vilja och torde alla bildar presens utan ändelse. Detta visar sig vara en sanning med viss modifikation. Verben måste och torde har inga presensändelser av det enkla skälet att de inte har några presensformer överhuvudtaget. Verbet måste är inlånat från det tyska müsste i denna form och presensformen till torde, dvs. tör, har i princip helt försvunnit ur svenskan. Visserligen används dessa former med presens-betydelse, men historiskt sett är de gamla preteritum- eller imperfektformer. Vidare kan böjningen av verben bör och lär förklaras mycket enkelt med att verb med stamslut på -r vanligen inte har någon presensändelse, därför att den assimileras, dvs. smälter samman, med stamslutet, dvs. lärer blir lär. Det finns även en rad huvudverb som böjs på detta sätt, t.ex. störa och svära. Det är egentligen bara verben kunna, må, skola och vilja som verkligen saknar presensändelser. I deras fall beror det på spår av en gammal böjningskategori där presensformerna saknade de vanliga presensändelserna. Även verbet månde, som Collinder nämner, hör hit, men är i dag ganska ovanligt.
    Den andra egenskapen, avsaknaden av infinitivmärket, undersökte jag genom sökningar i Språkbankens PAROLE-korpus (19 miljoner ord). Här har jag begränsat mig till aktiva former på verben (utan s-former, dvs. tycks kom inte med här), och sökt på alla hjälpverb som kan förekomma utan infinitiv-märke och på frekvensen med och utan att hos varje verb. Det visade sig då att verben placerar sig på en glidande skala från verb som nästan enbart förekommer med infinitiv-märke till verb som aldrig gör det. Totalt gav sökningarna 76 verb, om man räknar bort de allra ovanligaste (under 5 belägg), och av dessa kan 14 enbart förekomma utan infinitivmärke, medan de andra gör det i högre eller lägre grad. Vissa verb är t.o.m. vanliga både med och utan, t.ex. verbet glömma. De modala verb som nämns i grammatik-böckerna återfinns alla bland de verb som alltid, eller nästan alltid, förekommer utan att (minst 99 %). Detta är de inte ensamma om, men av de övriga verb som enbart förekommer utan infinitivmärke brukar de flesta räknas som modalliknande, t.ex. behöva och bruka som flera av grammatik-böckerna nämnde. Dessa verb skiljer sig dock från de modala på andra sätt, t.ex. genom att ha regelbunden böjning och att även kunna ha andra betydelser än modala.

Slutsatser   
Av jämförelsen mellan de tio olika grammatikböckerna och de egenskaper jag undersökt närmare är det tydligt att det finns uppenbara brister i hur kategorin modala hjälpverb framställs. Till att börja med uttrycker grammatikförfattarna sig ofta väl vagt, t.ex. när de säger att verben har ”modal” betydelse eller påstår att verben saknar presensändelse och däri även räknar med verb som helt saknar presensform. Man kan också konstatera att de typiska egenskap-erna har olika omfång och detta måste man ta hänsyn till när man använder dem för att definiera verben. Några av dem gäller t.ex. bara en mindre grupp av de modala hjälpverben (t.ex. avsaknad av presensändelse), medan andra (t.ex. utelämnandet av infinitivmärket) även gäller en rad andra hjälp--verb, som inte räknas med av de citerade författarna annat än som verb som liknar de modala. Att både modala hjälpverb och hjälpverb i allmänhet beskrivs med samma egenskaper är därmed inte så konstigt, men ganska onyanserat eftersom olika slags hjälpverb har olika egenskaper i olika hög grad.
    Om man bortser från att något för många verb räknades in bland de som saknar presensändelse kan man egentligen inte säga att någon har mer rätt eller fel än någon annan, och inte heller att någon är bättre eller sämre. SAG är utan tvivel den mest utförliga och dessutom den nyaste, men har den nackdelen att innehållet presenteras på ett sådant sätt att man behöver ganska ordentliga förkunskaper för att kunna ta till sig innehållet redan vid första läsningen. De övriga är lättare att ta till sig, och ger enklare förklaringar, men är ofta väl vaga och kortfattade i sina beskrivningar.
    Kan man då lita på grammatikböcker? Svar: Ja. Man kan inte säga att någon av de undersökta böckerna har fel, men det är heller ingen som säger hela sanningen. Oavsett vad det är man vill veta av en grammatikbok bör man därför hålla i minnet att språkliga fenomen kan vara svåra att beskriva och att man inte ska förvänta sig en enkel och kortfattad, men samtidigt heltäckande förklaring. För egen del hoppas jag kunna bidra med att åtminstone förtydliga beskrivningen av de modala hjälpverben.

 


Tillbaka till Mina studier