Start







Studiesidan
Personlig sida
 
 
Jakten på det försvunna infinitivmärket

Om definitionen av modala hjälpverb och infinitiv utan att

Marika Lagervall
 
 

Modala hjälpverb är en verbkategori som behandlas ganska ytligt i många svenska grammatikböcker. För det mesta ges en kort definition byggd på några olika semantiska och formella kriterier och sedan nämns några vanliga modala, och ibland även några modalliknande, verb. De semantiska kriterierna är i regel oproblematiska även om de sällan sätter upp någon klar gräns mellan vilka verb som är modala och vilka som inte är det. De formella kriterierna har en mer ologisk koppling till den här verbgruppen, och till varandra. Det är t.ex. svårt att direkt kunna se varför denna lilla grupp är mer benägen än andra hjälpverb att ha reducerad böjningsmorfologi och följas av infinitiv utan infinitivmärke. Dessutom är dessa drag inte förbehållna denna verbgrupp utan förekommer både hos andra hjälpverb (infinitiv utan att) och hos huvudverb (reducerad böjningsmorfologi). I det följande ska jag titta närmare på ett av dessa drag, nämligen det att modala hjälpverb alltid följs av infinitiv utan infinitivmärke, s.k. ren infinitiv, i syfte att dels bedöma i hur stor utsträckning det stämmer med verkligheten och hur användbart det är för definitionen av modala hjälpverb, dels se om jag kan hitta en koppling mellan detta kriterium och gruppen modala hjälpverb. Anledningen till att jag har valt detta kriterium är att det är det som förekommer oftast i moderna svenska grammatikböcker. Jag har granskat avsnitten om modala hjälpverb i sju sådana, utgivna mellan 1971 och 1992, och kommer att titta på vilka modala verb de nämner och sedan utgå från dessa verb när jag undersöker bruket av ren infinitiv. Först ska jag emellertid också kort beröra hur kategorin modala hjälpverb kan definieras och vilka problem som finns med definitionen.
 

Hjälpverb och modalitet

Modala hjälpverb kan, mycket enkelt, definieras som ett slags hjälpverb som skiljer sig från andra hjälpverb genom att de har modal betydelse. De definieras alltså både formellt och semantiskt. Båda dessa begrepp, hjälpverb och modalitet, är dock ganska svåra att definiera och avgränsa mot andra verbkategorier och betydelser.

Hjälpverb är, enkelt uttryckt, verb som "hjälper" ett annat verb genom att modifiera dess betydelse på något sätt, vanligen i tempus, passiv diates eller modus. Det står alltså ihop med ett huvudverb som oftast står i infinitiv (men även kan stå i supinum eller particip). Det som kan komplicera definitionen av hjälpverb är att det ibland kan vara svårt att dra en klar gräns mellan hjälpverb plus huvudverb och ett verb plus komplement i form av en infinitivfras (Jörgensson & Svensson 1992:74), särskilt som många av hjälpverben även förekommer som huvudverb, t.ex. ha, och kunna. De brukar delas in i temporala (de verb som hjälper till att bilda tempus, dvs. ha, skola och kommer att), passivbildande (bli och vara) och modala. De temporala och passivbildande är relativt okomplicerade grupper och räknar man bort dem borde alltså alla övriga hjälpverb vara modala. Här finns dock många verb som inte alls brukar omnämnas i samband med de modala och som kanske inte heller har så mycket gemensamt med dem, t.ex. förefalla och låtsas, och jag vill med det visa på att denna tredje kategori hjälpverb inte alls är lika okomplicerad som de två andra och kanske egentligen behöver delas upp i flera mindre grupper.

Vad som kan räknas som modal betydelse är inte heller alltid så lätt att avgöra. Med modalitet i vid betydelse brukar menas hur relationen mellan sändaren och utsagan ser ut, dvs. hur sändaren vill att utsagan ska uppfattas (Jörgensson & Svensson 1992:76). Den definition modala hjälpverb ges i de grammatikböcker jag har tittat på kan sammanfattas med att dessa verb uttrycker talarens attityd och bedömning av det han säger genom att modifiera huvudverbets betydelse (t.ex. Ljung & Ohlander 1971). En vanlig uppdelning av modal betydelse är i epistemisk och deontisk, där epistemisk modalitet omfattar betydelserna nödvändighet och möjlighet och deontisk omfattar tillåtelse och tvång (se t.ex. Lyons 1977: kap. 17). För en noggrannare genomgång av den problematiska tredje gruppen hjälpverb skulle en semantisk uppdelning av den här typen vara mycket värdefull, men eftersom jag också är intresserad av att göra en jämförelse mellan vilka verb som olika grammatikböcker anser vara modala passar det mitt syfte bättre att utgå från de verb som nämns i de grammatikböcker jag har undersökt.
 

Modala hjälpverb i sju svenska grammatikböcker

De grammatikböcker jag har undersökt räknar alla upp en grupp vanliga modala, och ibland också en grupp modalliknande verb. Jag vill påpeka att ingen påstår sig ha en fullständig lista och flera av dem framhåller också att det är en verbgrupp som är svår att avgränsa. I uppställningen nedan är böckerna uppställda i kronologisk ordning. Förkortningarna utläses som följer: LO= Ljung & Ohlander (1971), NHB= Nylund-Brodda & Holm (1972), Lh= Lindholm (1974), Lb= Lindberg (1980), HL= Holm & Larsson (1980), Th= Thorell och JS= Jörgensson & Svensson (1992). De verb som står inom parentes räknas inte som modala av författarna utan som modalliknande verb.

Lista 1: Modala hjälpverb i olika grammatikböcker
___________________________________________________________________________________
Författare:     LO             NBH             Lh             Lb             HL             Th             JS_______________
Verb:
                     böra            böra            böra            böra          böra            böra             böra
                    kunna          kunna          kunna        kunna         kunna         kunna          kunna
                    måste           måste          måste         måste          måste          måste          måste
                   skola             skola           skola         skola           skola          skola           skola
                    vilja             vilja             vilja           vilja             vilja           vilja             vilja
                    må                må            må, måtte     må                               må, måtte      må, måtte
                                         torde          torde                                               tör               torde
                    lär                 lär              lär                                                    lär               lär
                    få                  (få)            få                få                få                få                få
                    låta                (låta)         låta                                                                       låta
                                                          (ha att)
                                        (behöva)                                                                                 (behöva)
                    (bruka)         (bruka)                                                                                   (bruka)
                    (försöka)                       (försöka)
                                        (orka)
                                        (råka)
                                        (slippa)
                                        (tänka)
                                        (töras)
                                        (våga)
                                        (ämna)
                     (börja)                                                                                                       (börja)
                                                                                                                                       (sluta)
                                                                                                                                       (hinna)
_______________________________________________________________________________________

  Här framgår tydligt att gränserna för den här verbkategorin är ganska oklara även om det är en begränsad grupp verb som förekommer. Man kan tydligt urskilja en liten kärngrupp som förekommer hos alla utan restriktioner, nämligen böra, kunna, måste, skola och vilja. Det finns också några i jämförelse ganska ovanliga verb som inte räknas med hos alla författarna. Det gäller framför allt må-måtte och tör-torde. Att dessa två förekommer med preteritumformen utskriven här beror på att den ibland räknas som ett självständigt verb i grammatikböckerna. För att underlätta jämförelsen med bruket av ren infinitiv ska jag dela in de ovanstående verben i tre grupper; de centrala modalverben (de fem som förekommer hos alla), övriga modala hjälpverb (alla övriga som kan räknas som modala) och modalliknande (de som enbart förekommer inom parentes ovan).
 

Modala hjälpverb och infinitiver utan att

Konstruktionen med utelämnat infinitivmärke är det formella kriterium som nämns av flest grammatikböcker, och också det drag, förutom betydelsen, som förenar gruppen modalliknande verb med de modala. Medan de modala sägs kunna förekomma enbart med ren infinitiv kan dock de modalliknande förekomma både med ren infinitiv och med att, undantaget ha att som aldrig tar ren infinitiv. Hur ser då detta ut i verkligheten? Finns det modala hjälpverb som kan ta att och modalliknande som enbart tar ren infinitiv, och kan detta användas som ett kriterium för att avgränsa en viss grupp verb? För att kunna ta reda på det har jag gjort sökningar i den ordklasstaggade elektroniskt sökbara korpusen PAROLE (ca 25 miljoner ord) och antecknat hur många gånger varje verb kan förekomma med ren infinitiv respektive med att. Jag har även sökt på själva konstruktionen verb+ren infinitiv för att ta reda på om det finns fler verb än de ovan nämnda som kan ta ren infinitiv. Även om det bara är infinitivformerna som är utsatta i listorna nedan så gäller siffrorna för alla temaformerna. Jag vill också påpeka att siffrorna enbart gäller för verb+infinitiv och verb+att+ infinitiv och inte tar med de fall då t.ex. ett substantiv, pronomen eller adverb kommer emellan. Om vi börjar med de centrala modalverben så ser fördelningen ut som följer:

Tabell 1: Centrala modala hjälpverb
____________________________________________________________________

Verb:                 Med ren inf.                 Med att                 Totalt__             Ren inf. i %___________

böra                     2021                             0                         2021                    100%
kunna                  4000                             5                         4005                     99,88%
måste                   1061                             0                         1061                    100%
skola                    2013                             1                         2014                    99,95%
vilja                      3732                             1                         3733                    99,97%

Genomsnitt:                                                                                                      99,95%
_________________________________________________________________________________

Det är tydligt att dessa verb föredrar ren infinitiv, bara några enstaka belägg med att förekommer. Om man tittar närmare på dessa belägg visar de sig också kunna förklaras på olika sätt. Av de fem exemplen med kunna visar sig fyra utgöras av en elliptisk konstruktion där huvudverbet har utelämnats enligt t. ex. "få alla som kan (göra något) att göra det".

. Då är det dags för alla som kan att ge sig upp i bergen , en vana som

ckholm som fick så många som kunde att lämna staden om sommaren , sedan

Endast i ett enda exempel förekommer kunna med att och denna mening känns intuitivt som en felskrivning:

hänger i Nordstan . Och som kan att komma i kontakt med narkotika och

Även exemplen med skola och vilja känns felaktiga:

aft " . Det syftar på att man ska att hitta barnets egen utvecklingskraft

för tingsrätten att han aldrig velat att lura någon och att det var hans

När vi ser på de övriga modala hjälpverben i grammatikböckerna så visar sig andelen förekomster med att vara mycket låg.

Tabell 2: Övriga modala verb
____________________________________________________________________________

Verb:                 Med ren inf.                 Med att                 Totalt_______Ren inf. i %_________

må, måtte             460                             0                          460                 100%
få                         4000                           39                         4039               99,03%
lär                        1000                           0                           1000               100%
låta                       1197                           1                           1198               99,92%
tör, torde               295                           0                            295                100%

Genomsnitt:                                                                                               99,42%
___________________________________________________________________

Även om andelen med att är liten procentuellt sett för alla verb så är det faktiska antalet för ganska högt. De flesta exemplen kan skyllas på konstruktionen "få NP att VP", här med omvänd ordföljd, "...NP få att VP", som har obligatoriskt infinitivmärke.

det Helens brev som vi måste få att passa in i vår rekonstruktion . Jag

det var ett grundrecept vi fick att arbeta efter så man behöver inte vara

Det förekommer även här några rena felaktigheter, t.ex.

misstankar om orsaken har inte gått att fåatt få fram . Enligt TT var de som hittade

vara klar i december ) , en aktionsplan fåratt nå målen för avfallshanteringen (klar

Det förekommer också ett exempel på låta med att men här är det ett homonymt låta som fungerar som huvudverb och har en annan betydelse än det modala låta.

erka så efterbliven som det låter att fråga så . Men i förtroliga samtal,

Bortsett från ligger alltså de ovanstående modala hjälpverben på en andel med ren infinitiv på över 99%. Bland de modalliknande verben är variationen större men även här är andelen ren infinitiv påfallande hög och det finns även två verb, råka och töras, som inte förekommer alls med att. De verb som är minst vanliga med ren infinitiv, sluta och tänka, har en andel på 84,8% respektive 88,5%. Även här behöver man naturligtvis titta närmare på exemplen innan man kan dra några helt säkra slutsatser om siffrorna.

Tabell 3: Modalliknande verb
__________________________________________________________________

Verb*:                 Med ren inf.                Med att             Totalt                 Ren inf. i %__________

behöva                 2465                             3                     2468                  99,88%
bruka                   1648                             1                     1649                  99,94%
börja                    4000                             94                   4094                  97,7%
försöka                4958                             271                 5229                  94,8%
hinna                   1570                              14                  1548                   99,1%
orka                     421                                11                  432                     97,5%
råka                     506                                0                     506                    100%
slippa                  732                                65                   797                     91,8%
sluta                    742                                133                 875                     84,8%
tänka                   1747                              228                 1975                   88,5%
töras                    57                                  0                     57                      100%
våga                    1514                              8                      1522                  99,47%
ämna                   114                               10                     124                    91,9%

Genomsnitt:                                                                                                96,1%
____________________________________________________________________

* Det modalliknande ha att är inte medtaget p.g.a. att det enbart förekommer med att.

Utöver de verb som grammatikböckerna nämner finns också en mängd andra hjälpverb som är mycket vanliga med ren infinitiv, t.ex. anse, söka och verka som alla har en andel ren infinitiv på över 90%. Passivformer och deponensverb står också ofta helst med ren infinitiv, t.ex. anses, behövs, hoppas och lyckas (alla med en andel över 95%).

Vad man kan utläsa av det här är framför allt att det visserligen finns skillnader mellan de tre grupperna ovan, men att det är väldigt svårt att använda detta kriterium för att dra en gräns mellan modala, modalliknande och övriga hjälpverb. Om man räknar de verb som normalt bara förekommer med ren infinitiv (med en felmarginal på t.ex. 0,5%) kommer att räknas bort medan kategorin utökas med behöva, bruka, råka, och töras. En annan viktig slutsats är att man, när man använder ett korpusmaterial av den här typen, inte kan bygga alla slutsatser på siffrorna utan också behöver titta på de exempel som förekommer i materialet. Det kan t.ex. som ovan förekomma ellipser, konstruktioner som kräver att och homonyma verb som är omöjliga att sålla bort vid själva sökningen. Det förekommer också rena felaktigheter som, vid ett relativt ovanligt verb, kan ha en ganska stor påverkan på statistiken.
 

Sambandet mellan modala hjälpverb och ren infinitiv

Eftersom det verkar finnas ett tydligt samband mellan modalitet hos hjälpverb och bruket av ren infinitiv kan man misstänka att det också finns ett språkhistoriskt samband. Min gissning är att bruket av ren infinitiv en gång varit förbehållen en viss grupp av verb, enbart eller bl.a. modala hjälpverb, men sedan spridit sig genom betydelselikhet till andra verb. Detta bekräftas av Mjöberg (1950:71) som räknar upp tre olika grupper av verb med olika benägenhet att ta ren infinitiv och menar att de två grupper som förekommer med att befinner sig i olika stadier av en utveckling där utelämnandet av infinitivmärket blir allt vanligare. Till den mellersta gruppen hör då flertalet av de verb ovan som har en andel ren infinitiv på minst 99% (t.ex. behöva och bruka). Dessa skulle då alltså ha haft en betydligt lägre andel ren infinitiv för bara några årtionden sedan. Den grupp som bruket av ren infinitiv skulle ha utgått ifrån består enligt Mjöberg av dels modala hjälpverb, dels verb i konstruktionerna objekt respektive subjekt med infinitiv, t.ex. se i Jag såg honom komma, eller låta i Jag lät honom gå, respektive s-verb som sägs i Han sägs vara bortrest. Detta bekräftas av Wessén (1965:145) som menar att anledningen till att just denna grupp föredrar ren infinitiv hänger ihop med infinitivformens utveckling:

"I vilka syntaktiska funktioner har då bruket av infinitiv uppkommit? Endast två fall äro av den betydelse, att de torde kunna komma ifråga: det ena efter s.k. modala hjälpverb, det andra i konstruktionen objekt med infinitiv. I båda fallen har infinitiven ursprungligen varit objekt till ett styrande finit verb. Det är därför naturligt att infinitiven utgår från en ack.-form av verbalsubstantivet." De verb som inte passar in i något av ovanstående fall skulle då enbart ha kunnat ta infinitiv med infinitivmärke. Gränserna har dock inte varit så fasta utan modala hjälpverb kunde ibland förekomma med att, t.ex. "Scal a Christ enan at troa (SdmL)" (Wessén 1965:150) och "dän lykkligt vil att Wärden wandra fram (Börk Dar. s. 4)" (Hellquist 1902: 195), liksom verb som borde ha det kunde förekomma utan, t.ex. "them hielpa förrestå och regera (Gustaf II Adolf s. 257) (Hellquist 1902:194f). Min gissning att spridningen av bruket av ren infinitiv först skett till betydelsebesläktade verb bekräftas också av Mjöberg som skriver att utvecklingen har skett så att "till en början verb, som till betydelsen stod de modala hjälpverben nära, förenades med infinitiv utan att. Senare drog dessa i sin tur med sig till betydelsen närbesläktade verb" (1950:72). Den främsta anledningen till denna spridning menar han är tidningarnas rubrikstil där formord som att ofta utelämnas. Denna förkortade stil skulle då ha spridit sig till böcker och till allmänhetens språkbruk.
 

Slutkommentar

Det råder alltså utan tvivel ett samband mellan de modala hjälpverben och bruket av ren infinitiv, men detta bruk har aldrig varit förbehållet denna verbkategori utan även använts i konstruktionerna subjekt/objekt med infinitiv. Bruket av ren infinitiv har också spridit sig till andra verb, förmodligen med början hos de närmast betydelsebesläktade, och förekommer nu hos en ganska stor grupp, varav många kan stå både med att och med ren infinitiv. Denna utveckling kan troligen, åtminstone delvis, skyllas på pressens rubrikstil som har påverkat övrigt språkbruk till utelämnande av infinitivmärket. Detta kriterium kan knappast ensamt användas för att avgränsa de modala hjälpverben, men det kan vara ett värdefullt komplement till en semantisk indelning och avgränsning. En annan viktig slutsats är att man vid en analys av en syntaktisk konstruktion som denna inte kan dra alla slutsatser bara på siffror och procentsatser, utan även måste granska exemplen i materialet för att undgå t.ex. homonymer och rena felaktigheter.
 

Litteratur

Hellquist, E. 1902. Studier i 1600-talets svenska. Uppsala. Almquist & Wiksell.

Holm, L. & Larsson, K. 1980 [1976]. Svenska meningar. Lund. Studentlitteratur.

Jörgensen N. & Svensson J., 1992 [1986,1987]. Nusvensk grammatik. Malmö. Gleerups.

Lindberg, E. 1980 [1976]. Beskrivande svensk grammatik. Andra upplagan. Stockholm. Almqvist & Wiksell Förlag AB.

Lindholm, H. 1974. Svensk grammatik. Tredje upplagan. Lund. Kursverksamhetens förlag.

Ljung M. & Ohlander S. 1971. Allmän grammatik. Lund. LiberLäromedel. Gleerups.

Lyons, J. 1994 [1977]. Semantics. Volume 2. Cambridge. Cambridge University Press.

Mjöberg, J. 1950. Infinitivmärke på glid. I: Modersmålslärarnas förenings årsskrift, s. 71-80.

Nylund-Brodda, E. & Holm, B. 1972. Deskriptiv svensk grammatik. Stockholm. Språkförlaget Scriptor AB.

PAROLE, Språkdata, Gbgs universitet [http://ldb20.svenska.gu.se/]

Thorell, O. 1982 [1973]. Svensk Grammatik. Stockholm. Esselte Studium AB.

Wessén, E. 1965. Svensk språkhistoria 3. Lund. Almqvist & Wiksell.
 
 



Tillbaka till Mina studier