Start
Dikter och citat









Personlig sida
    

UNGDOMSDIKTER


Här har jag samlat ett urval dikter skrivna före 1995 och som inte varit publicerade i något officiellt forum.

Innehåll:

Vänskap
Förälskad
Vår första dans
Födelsedagsdikt
Jag väntar på ingen
Vårbal
En skepnad




Vänskap

Jag vet så väl att vi blott vänner är,
vad folk än månde tro.
Och tro mig, jag är inte kär,
och ingen i mitt hjärta bo.
Vänskap är en annan sak,
- ger ingen bitter eftersmak.

Jag vet så väl att det är svårt ibland,
när ingen vill förstå.
De vandrar ännu hand i hand,
med den de tror sig nå.
Vänskap söker bättre svar,
fördjupas, men finns ändå kvar.

De vill att också vi ett par ska bli,
de tror ej att den finns,
den vänskap som gör själen än mer fri,
än drömmen sagoprins.
Vänskap är det bästa ting,
som sökas kan all världen kring.

Den knyter inga band som håller fast,
är ändå trygg i nöd.
Den skyndar inte flyktigt fram i hast,
och bränns ej upp av glöd.
Vänskap är en evighet,
som bara sanna vänner vet.

 Upp

 

Förälskad

Världen är fjärran och ytlig,
dagen är tråkig och lång.
Mitt leende inget kan rubba,
i hjärtat jag sjunger en sång.

Jag känner ej kylan omkring mig,
jag ser blott den gnistrande snön.
I en stadsbild av stressade människor,
jag ser blott en snöfläckig lönn.

Jag hör ej vad allt folket säger,
jag vet knappast ens vad jag gör.
Dina leende ögon är med mig,
och din röst är det enda jag hör.
 
 Upp

 

Vår första dans

Dina blå ögon
lyser mot mig.
Dina händer
drar mig
tätt intill.

Du säger något
jag ler mot dig.
Jag kan låten,
sjunger för dig
om du vill.

Du andas sakta
mot mitt hår.
Tiden går,
för fort den går.
En sista chans...

Jag undrar vad du tänker.
Ute stjärnor blänker,
de vackraste som fanns.
Musiken sveper ut,
snart ska den ta slut,
vår allra första dans.

 Upp

 

Födelsedagsdikt

Liljekonvaljer och syrén,
vill jag skänka dig.
Ängabollarna därtill,
som en gåva ifrån mig.

Mycket mer är du värd,
blommor i ett blomsterhav.
När du där styr livets skepp,
kan det aldrig gå i kvav.

Himlens stjärnor vill jag ge,
och världens största diamant.
En lyxvilla i Hollywood,
och en tam elefant.

Alla solskensdagar här,
och all glädje i denna värld.
Det vill jag du ska ha,
för det tycker jag du är värd.

Men jag är ganska enkel,
min gåva likaså.
En liten grej och dessa blommor,
är allt som du kan få.



 
 Upp

Jag väntar på ingen

Jag lyssnar på steg,
av ingens skor.
Jag väntar fast jag vet,
att ingen hos mig bor.

Jag skriver ett brev,
som ingen kommer läsa.
Jag lyssnar efter viskningar,
fast jag vet att ingen något väsa.

Jag stirrar mot vägens slut,
fast jag vet att ingen där går.
Jag rusar mot lådan,
fast inga brev jag får.

Jag sitter vid telefonen,
fast jag vet att ingen ringa.
Jag lyssnar efter en röst, en sång,
fast jag vet att inga toner klinga.


  Upp

 

Vårbal

En vänlig grönskas rika dräkt,
har smyckat äng och dal,
och marken är av blommor täckt,
när jag ska gå på bal.

Äppelträden står i knopp,
och himlen, hög och blå,
ler av solsken och av hopp,
när jag till balen gå.

I klänning fin med nätta skor,
i vitt och aprikos.
Uti landet ännu gror,
sommarn’s första ros.

Du väntar mig i stilig frack,
och ler när mig du ser.
Folket liknar mest en stack,
det samlas fler och fler.

Så gå vi in till mat och dans,
i glatt och muntert lag.
Och ingenting har ens en chans,
att bli som denna dag.

När solen sjunker, röd och grann,
och knappast syns mer alls,
som i en dröm som blivit sann,
vi svävar ut i vals.

Och vårens blommor slumrar snart,
kring diken, äng och dal.
Och dansen går med fröjd och fart,
i balens stora sal.

 
  Upp

 

En skepnad

När dagarna mörknar och tankarna går,
då minns jag din älskade stämma.
Då hör jag dig viska i drömmen till mig,
och känner mig äntligen hemma.

Då far jag i tanken i tider och rum,
och minnena genom mig strömmar.
Så skrämmande tydligt jag ser dem igen,
fragment av halvt glömda drömmar.

Ett eko i vinden, i bäckarnas sång,
något jag inte kan minnas.
En skepnad i drömmen, en känsla, en röst,
som egentligen inte kan finnas.

En aning av något igenkännbart,
som svinner igen fort som vinden.
En bleknande drömbild, en känsla av att,
du smeker mig sakta på kinden.

Så fort är du borta, jag ensam är kvar,
och minnet vill svika mig åter.
Men djupt i mitt hjärta jag hör dig igen,
och jag hör att du stilla gråter.

Jag känner dig inte, jag vet ej ditt namn,
men ur djupet av drömmarnas gropar,
som ett eko från fjärran vindar jag hört,
någon gång, hur du efter mig ropar.

Jag har aldrig sett dig, det vet jag helt visst,
aldrig i verkliga livet.
Dig själv har jag endast i drömmen mött,
och ingenting står om dig skrivet.

Det är dig som min irrande längtan vill nå,
och förtröstsamt om kvällen jag domnar.
För det känns som du sitter på sängkanten min,
och viskar mitt namn när jag somnar.

  Upp

 

Startsidan
Personlig sida
Studier
Foton
Släktforskning
Dans
Mina favoritdikter
 Länkar

Sidan skapad 170310
Marika Lagervall